Det behövs en vitamininjektion i svensk ekonomisk politik – ett avstamp för ett ambitiöst reformprogram som bygger på företagande och stärkt konkurrenskraft. Det är nu regeringen behöver börja göra reell skillnad i den ekonomiska politiken, skriver Jan-Olof Jacke, vd, på DI debatt.
När finansminister Elisabeth Svantesson häromveckan talade inför över 300 företagare på Svenskt Näringslivs företagardagar var Sveriges konkurrenskraft i centrum. Hon beskrev regeringens två helt avgörande uppgifter: Hur Sverige ska kunna bli tryggare, men också hur vi blir rikare. Om hur hennes barnbarn om några decennier ska kunna leva i ett samhälle som har mer resurser och som är starkare på alla områden. Grönare, friare och rikare.
Svenskt Näringsliv har under lång tid pekat på hur trygghet också är en tillväxt- och konkurrenskraftsfråga. Företag utsätts varje dag för brott. Det handlar om stölder och skadegörelse, men också om hot och våld mot enskilda näringsidkare. Inte sällan riktat mot de företagare som befinner sig i de områden där de behövs allra mest. När gängen tar över och tränger undan företagare ökar utanförskapet ytterligare. Otrygga miljöer ökar kostnader och gör det svårare att rekrytera medarbetare och möta kunder. Ett otryggt samhälle blir ett fattigt samhälle.
Om tryggheten är det omedelbara och akuta är Sveriges välstånd det långsiktiga uppdraget. Det är viktigt att regeringen inser att näringslivet och företagens konkurrenskraft är helt avgörande för om vi ska klara framtidens utmaningar. Men ord och ambitioner måste växlas ut i handling. I riktiga reformer.
Vår förmåga att försvara oss, klara välfärden och finansiera investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning hänger på tillväxtkraften i ekonomin. Och den avgörs i sin tur av förutsättningarna för produktivt arbete och företagande. Vi kan diskutera hur många procent av BNP vi ska lägga på försvaret. Det är viktigt. Men långsiktigt är storleken på BNP det som avgör storleken på försvarsinvesteringarna.
Historien lär oss att en väl avvägd ekonomisk politik kan få vår gemensamma kaka att växa snabbare.
1970 var Sverige världens fjärde rikaste land. Sedan dess har vår ekonomi vuxit och vi har blivit rikare. Men under långa perioder har tillväxten varit svagare här än i andra länder och drygt femtio år senare är vi på plats tolv i OECD:s välståndsliga. Hade vi försvarat vår position hade Sveriges välstånd varit ungefär 25 procent större än vad det är idag. Det är – för att använda finansministerns uttryck – ett rikare land. Ett mycket rikare land.
Den långsammare välståndsutvecklingen har alldeles uppenbart ett pris. Men historien lär oss också att en väl avvägd ekonomisk politik kan få vår gemensamma kaka att växa snabbare.
Sedan 1970 har svensk ekonomi gått igenom perioder av låg tillväxt och sviktande konkurrenskraft, men också perioder då breda reformer fått genomslag i bättre förutsättningar för företagande och jobb.
Under de svaga perioderna – inte minst under 1970- och 1980-talen – stod reallönerna i princip still. Svag konkurrenskraft och produktivitetsutveckling slog mot hushållens ekonomi. Priset för en stagnerande ekonomi betalar vi alla och ingen fördelnings- eller skattepolitik i världen kan trolla med en kaka som inte växer.
Men vi har också haft bättre tider. Under lång tid levde vi på 1990-talets reformer och det arbete som gjordes då – inte sällan i bred politisk enighet – för att stärka svensk ekonomi. Tillväxttakten ökade och reallönerna steg.
Sedan finanskrisen i slutet av 00-talet har reformtakten i ekonomin stannat av, samtidigt som andra länder stärkt sin konkurrenskraft på viktiga områden. Just nu växer Sverige långsammare än flertalet jämförbara länder. Det syns tydligt i BNP-prognoser som placerar oss i bottenskiktet i EU. Lägg där till att EU släpar efter den amerikanska ekonomin, som fortsätter visa en uthållig förmåga till förnyelse och utvecklingskraft. Sett i det perspektivet framstår vår svaga tillväxt som än mer alarmerande.
Vi vet vad som behöver göras för att vända utvecklingen: