Publicerat: 2 maj 2017

Remisskritik mot höjd resolutionsavgift

Remisstiden för förslaget om höjd resolutionsavgift och slopat tak för resolutionsreserven gick ut för ett par veckor sedan. De flesta remissinstanser har starka invändningar mot förslaget. Bland kritikerna finns bland andra statens myndigheter på finansmarknadsområdet.

Finansinspektionen (FI) avstyrker förslagen att målnivån för resolutionsreserven slopas och att riskavgiften tas bort. Förutsatt att taket för reserven behålls har FI ingen invändning mot att resolutionsavgiften höjs, då detta leder till att målnivån för resolutionsreserven på tre procent av garanterade insättningar nås snabbare vilket i sin tur ger staten en större handlingsfrihet vid en eventuell kris. En höjning av avgiften påverkar då endast fördelningen av institutens avgifter över tid, inte den totala summa som tas ut. FI framför också bl.a. kritik mot den bild av resolutionsreservens betydelse för resolutionsramverkets effektivitet och trovärdighet som ges i Finansdepartementets promemoria.

Att promemorian ger en skev bild av resolutionsramverkets funktion framhålls även av Riksgälden, som är den myndighet som har ansvarar för resolutionsregelverket. Riksgälden påpekar att trovärdigheten för ramverket i första hand är avhängigt resolutionsplaneringen och de krav som ställs på instituten, inte storleken på resolutionsreserven. Riksgälden är på samma sätt som FI kritiska till att taket för resolutionsreserven tas bort och att riskavgiften slopas. Riksgälden varnar också för att en höjd avgift kan leda till att företagen väljer att flytta avgiftsbasen utanför Sverige, vilket skulle innebära att svenska myndigheters inflytande över tillsyn och krishantering skulle minska påtagligt samtidigt som samhällets kostnader i samband med en finansiell kris i princip skulle vara oförändrade.

I Riksbankens remissyttrande välkomnas Finansdepartementets ambition att stärka den finansiella stabiliteten. Mot bakgrund av hur systemet är konstruerat med avgifter som går direkt in i statsbudgeten och ger utrymme för utgiftsökningar, anser Riksbanken dock att det är tveksamt att en ökning av resolutionsavgiften bidrar till att resurserna för att hantera en finanskris verkligen stärks. Riksbanken efterfrågar ett system med avgifter som utformas efter försäkringsmässiga principer och som speglar risksituationen i det enskilda avgiftspliktiga institutet.

Ekonomistyrningsverket (ESV) konstaterar i sitt yttrande att resolutionsavgiften definieras som en skatt i nationalräkenskaperna. För att reserven ska kunna användas vid en eventuell kris anser ESV att avgifterna bör räknas av från det finansiella sparandet vid uppföljningen av överskottsmålet. ESV påpekar också att resolutionsfonden efter tjugo år skulle uppgå till drygt 400 miljarder kronor, eller 4 procent av BNP, om förslagen genomförs. ESV anser därför att regeringen bör överväga ett tak för fonden. På samma tema efterfrågar Konjunkturinstitutet i sitt remissvar en analys över hur stor resolutionsreserven behöver vara för att uppfylla sitt syfte och hur snabbt reserven behöver utökas. Konjunkturinstitutet menar också att – om inte överskottsmålet ändras motsvarande det höjda avgiftsuttaget kommer den nuvarande konstruktionen innebära att de högre avgifterna varken leder till större tillgänglig fond eller en lägre statsskuld när resolutionsfonden behöver tas i anspråk.