När jag för några år sedan började arbeta för Svenskt Näringsliv, kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att mycket av min tid skulle gå åt till att diskutera stödpaket, som fallet var under hela pandemin. Ordningen är ju den att det är företagen som skapar de skattemedel av vilka en del sedan delas ut som stöd och bidrag.
Och så är faktiskt fallet även under en pandemi eller i elkristider. Det är viktigare än någonsin att vi påminner om att de lättnader för företag som sjösatts de senaste åren varken varit stöd eller bidrag. Korttidspermitteringarna var en förstärkt a-kassa, där företagen agerade transaktionskanal mellan samhället och arbetstagare. Möjligheten att skjuta upp skatteinbetalningar var inget stöd, utan en tillfällig tidsfrist, ett sätt för företagare att låna pengar av sig själva. Och de återbetalningar av flaskhalsavgifter som just nu diskuteras och är på gång, det är inte heller några stödpengar. Det är rätt och slätt en återbetalning – av pengar som svenska företag har betalat för en tjänst som inte utförts. Svenska Kraftnät ska för flaskhalsavgifterna bygga ut överföringskapaciteten från norr till söder, så att kostnaderna för detta på sikt ska minska. Men när den tjänsten inte har blivit utförd, då måste naturligtvis pengarna betalas tillbaka.
Ord är väldigt viktiga, och om vi inte är på vår vakt förflyttas fokuset och narrativet av dem som gärna vill sätta bilden att företagen inte klarar sig utan staten, när det i själva verket är precis tvärtom.
Det är samma princip som om vi beställer en vara av ett företag och betalar i förskott, men det sedan upptäcks att lagersaldot var fel och varan är slut. Naturligtvis ber företaget om ursäkt och betalar tillbaka pengarna. Inte många skulle komma på tanken att kalla den återbetalningen för ett stöd till konsumenten, och det ska naturligtvis inte vara någon skillnad när det är staten som inte lyckats leverera det beställda. Ord är väldigt viktiga, och om vi inte är på vår vakt förflyttas fokuset och narrativet av dem som gärna vill sätta bilden att företagen inte klarar sig utan staten, när det i själva verket är precis tvärtom.
Just i dessa dagar sitter också landets niondeklassare och funderar på vilket program de ska välja i gymnasiet. Från och med i år så gäller att oberoende av vilket gymnasieprogram som niondeklassarna väljer, så ingår de kurser som ger grundläggande behörighet till högskolestudier. På yrkesprogrammen blir nu de kurserna möjliga att välja bort, istället för att man, som tidigare, aktivt behövde be om att lägga till dem.
Förhoppningsvis kommer detta att innebära att färre föräldrar försöker styra bort sina ungdomar från de utbildningar som ger säkra och välbetalda jobb med motiveringen att ”välja något högskoleförberedande”. Och att fler ungdomar både kommer att få ett välbetalt jobb och börja tjäna in pengar till sin pension – och ha möjlighet till högskolestudier senare i livet. Det är väldigt bra. Prestigelinjen på svensk arbetsmarknad ska gå mellan den som har ett jobb och den som inte har det – inte mellan olika arbetsuppgifter.
Yrkeskunnande i bristyrken ger status och lönerna slår många klassiska akademikeryrken på både kort och lång sikt. Yrkesutbildningar har ofta också nära samarbeten med företag i branschen, vilket ger generellt mycket goda möjligheter till jobb direkt efter studenten, för den som så önskar. Ta en titt på www.ekonomifakta.se/gymnasiepejl så ser du hur arbetsmarknaden ser ut för yrkesprogrammen där du bor.
Prestigelinjen på svensk arbetsmarknad ska gå mellan den som har ett jobb och den som inte har det – inte mellan olika arbetsuppgifter.
Att det finns kompetent arbetskraft är vansinnigt viktigt för att företagen i vårt län, och för den delen i hela landet, ska blomstra. Och det vill vi ju att de ska. Men det krävs förstås mer än kompetensförsörjning och kanske det allra mest grundläggande är vi har ett gott företagsklimat som bygger på en fungerande marknadsekonomi. För det är just marknadsekonomin som är förutsättningen för ett starkt samhälle med växande och välmående företag. Det är på den fria marknaden som våra starka företag, stora som små, har vuxit fram. Genom att skapa värden för andra har de fått betalt för sina varor och tjänster och därmed fått möjlighet att växa och anställa.
I Blekinge finns det många framgångsrika företag, och det menar jag kan bli ännu bättre. Vi behöver entreprenörer, modiga människor som tar risker, gör investeringar och satsar på sina idéer. Idéer som andra uppskattar och är villiga att betala för. Det är så – och bara så – som välstånd skapas. Den vanligaste formen av marknadsekonomi, som vi också har i Sverige, är dock en blandekonomi begränsad i form av lagar, regler och skatter. Därför är det viktigt att företagen får så bra och långsiktiga spelregler som möjligt. Ju fler svåra regler och höga skatter desto svårare blir det att konkurrera internationellt.
En annan, helt grundläggande, princip är att arbete och företagande måste löna sig. Varför ska någon annars ta risken att investera eget kapital och starta ett företag, om det inte finns en möjlighet att detta ska löna sig på sikt? Det krävs också att de lagar som stiftas inte hämmar svenska företag relativt utländska konkurrenter. Och det krävs en offentlig sektor som är mindre men starkare och som sköter sina kärnuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Här finns ett stort arbete att göra.
Politiken – liksom vi andra – måste kunna tänka långsiktigt och kortsiktigt samtidigt. Jag hoppas därför att marknadsekonomin återigen letar sig upp högt på politikernas dagordning. Det är bra att politikerna står beredda att hjälpa företagen när kriser uppkommer, men det är bara på den fria marknaden som företagen kan växa sig starka och rusta sig inför kommande utmaningar. För vi vet, att ska det gå bra för Sverige – då måste det gå bra för svenska företag.
Johan Dalén
Regionchef Svenskt Näringsliv Blekinge och Skåne