”Som de flesta andra städer i Halland så var Varberg väldigt litet väldigt länge”, säger Sven Olof Olsson, docent i ekonomisk historia. ”Det var en fattig jordbruksbygd, precis som många andra delar av Sverige. Fram till mitten av 1800-talet hade man inte mer än 1000 invånare.”
Under mitten av 1800-talet påbörjades stadens industrialisering i samband med att stenhuggeriindustrin tog fart. När städerna i Europa behövde sten för att bygga hus och stenlägga gatorna fanns Varberg där för att leverera. Massa firmor poppade upp, och det höll i sig fram till sekelskiftet. Kring Varberg bröts granit ur klipporna med hjälp av fångarna från Varbergs fästning. Av stenen gjordes framför allt gatsten, men man gjorde även mer avanceras arbeten.
— Det var egentligen ingen industri, utan en stork hantverksverksamhet, säger Sven Olof. Många av de som arbetade med stenen blev sjuka av stendammet.
En av de drivande krafterna var Hugo Gerlach, en tysk-svensk industriman som kom att betyda mycket för Varberg. Han startade verkstad och textilindustri, vad drivande i elektrifieringen av staden och påbörjade byggandet av ett vattentorn på eget initiativ. Han bodde i vad som i folkmun kallades det Gerlachska palatset, som efter hans död drevs som hotell och senare revs under högljudda protester.
I Varberg vid förra sekelskiftet fanns även Birger Svensson som 1908 startade en liten cykelaffär med tillhörande verkstad. Likt Ingvar Kamprad började han i liten skala med väldigt duktiga medarbetare, och var rädd om kronor och ören. Nästan allt han tjänade gick tillbaka in i verksamheten, som skulle växa och bli cykelföretaget Monark. Monark fick stor betydelse för staden då man anordnade trafikskolor och satsade på ungdomen, och anställde spetskompetens som ynglade av sig på resten av näringslivet. Efter andra världskriget var Monark Sveriges största cykeltillverkare och hade även fabriker i Latinamerika. Verksamheten gick bra under 50- och 60-talet, men sedan sackade den efter i Sverige.
— Med bilens intåg blev cykeln allt mindre populär, säger Sven Olof. Tvärtom mot idag övergav allt fler cykeln för att åka bil istället.
Istället trädde skogs- och energiindustrin fram med Värö bruk och Ringhals i täten. Värö bruk startades av Södra Skogsägarna efter en utredning om tillgången på skog. Den hade visat att man tog ut betydligt mindre än vad tillväxten gav. Ringhals kom till precis innan energikrisen i början av 70-talet, och timade omställningen till eluppvärmning precis.
— Det var en jättesatsning och ett lyft för hela Varberg, säger Sven Olof. De har betytt mycket och är fortfarande två av våra största arbetsgivare.
I Varberg finns även Strängbetong, som öppnade sin fabrik i Veddinge på 1950-talet tack vare närheten till järnvägen och vattnet, och Derome. Derome började som ett sågverk i liten skala och har idag vuxit till att bli Sveriges största familjeägda träindustri.
Järnvägen har betytt mycket för Varberg precis som för alla Hallands kuststäder, då den skapat en transportväg för både människor och gods inåt landet. För Varberg innebär den en direktväg till Borås, varifrån turisterna vallfärdade till kusten för bad och frisk luft.
Idag menar Sven Olof att Varbergs näringsliv kännetecknas av tre branscher.
— Det är skogsindustrin, med Durome och Värö bruk, och Eson pac som tillverkar förpackningar. Sedan är det upplevelseindustrin, som kom in sent men som vi är väldigt beroende av, säger han. Och tillsist även energibranschen med Ringhals som inte bara är viktigt för oss utan hela Sverige.
Text: Mathilda Linnander
Gilla Jobbskaparna