Coronapandemin gör att arbetsmarknaden gasar och bromsar samtidigt. Den slår olika mot företagare, arbetsgivare och anställda beroende på var på arbetsmarknaden de finns. Omorienteringen blir säkert långsiktigt bra men i det akuta skedet är många förlorare.
Den senaste högkonjunkturen har varit så lång att landets 25-åringar aldrig har varit med om annat än att det bara blir bättre varje år – men nu är det tvärnit. Vi ser sjunkande BNP och tvåsiffriga arbetslöshetstal.
Företagare förlorar sina livsverk, anställda förlorar sina jobb. Enligt nya beräkningar av McKinsey riskerar 74 procent av de anställda inom besöksnäringen att bli arbetslösa. Inom den akuta infektionssjukvården arbetar vårdpersonalen istället stenhårt samtidigt som trycket på andra vårdinrättningar sjunker på grund av människors oro för att smittas. Vi kommunicerar mer digitalt när vi jobbar hemifrån och e-handel ökar explosionsartat.
En rundringning till branscher inom Svenskt Näringsliv visar stora skillnader. Branscher som bygger på mänsklig samvaro påverkas mycket starkt samtidigt som varuflöden och byggande ännu inte är så berörda.
Affärsmodeller utvecklas för att möta våra nya beteendemönster. Avgörande för förändringstakten är förstås hur länge samhället kommer att påverkas av pandemin. Och det kan ingen svara på även om allt fler inser att det blir en mycket längre period än vad vi trodde inledningsvis.
Den påbörjade förändringen i våra köpbeteenden får sig nu en rejäl skjuts. E-handel skapar butiksdöd och showrooms. De som kan utföra jobbet oberoende av plats kommer att möta nya kontorsmiljöer. Produktion och varuflöden i globala kedjor kan ändras på oväntade sätt. Om företag tar hem sin produktion är frågan om det gynnar Sverige. För att kunna svara på det är det viktigt att analysera företagens ägande. Var är hemma – Sverige eller Kina?
Hur lönebildningen påverkas är fortfarande oklart. När avtalsrörelsen startar kommer sannolikt mycket i dialogen mellan parterna att handla om hur riskerna mellan arbetsgivare och anställda ska fördelas. Liksom efter krisen 2009 kommer säkerligen flexiblare lösningar att efterfrågas och då är det viktigt att också diskutera hur de ska finansieras.
I och med coronakrisen har det blivit tydligt att de flesta företag inte sitter på stora kassakistor utan förutsätter en jämn likviditet och efterfrågan. Det är bara den offentligt finansierade verksamheten med rätt att beskatta som sitter säkert på kort sikt. Men den är långsiktigt helt beroende av framgångsrika företag.
Det är viktigt att en kris inte leder till krisreaktioner i de system som bär samhället. Lönebildningen behöver fortsätta att utvecklas utifrån stabila grunder där landets totala förmåga att tjäna pengar är beroende av svensk export. Svenska exportföretag är i sin tur är beroende av välfungerande utbildning, innovation, rättsväsende och vård. Grupper ska inte ställas mot varandra.
Istället behöver den företagsnära lönebildningen utvecklas så att motiverade medarbetare och nyckelspelare – oavsett om de jobbar i vården, inom IT eller vid linan på fabriken – ser att deras insatser lönar sig. Lönebildning genom krig mellan grupper utifrån en exceptionell situation gynnar ingen inte på lång sikt.
Corona och covid-19LönebildningLönesättningIndividuella lönerKompetensbehovLönerLönebildningSysselsättningCorona