Ökade krav på akademin innebär inte en demokratisk nedmontering, skriver Emil Görnerup, forsknings- och innovationspolitisk expert, i nättidningen Curie.
Med brinnande storkrig i Europa befinner sig Sverige och Europa i det svåraste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vårt totalförsvar står nu inför en kraftig utbyggnad. Samtidigt sker en elektrifiering av historiska mått där utvecklingen går att jämföra med den industriella revolutionen 1800–1850 då energiförbrukningen fördubblades i Västeuropa. Behovet av samhällsutvecklande forskning är mycket stort och högskolor och universitet kommer att ha en nyckelroll.
Att mot den bakgrunden beskriva ökade krav på akademin som en demokratisk nedmontering, vilket ibland framkommer i debatten, försvårar både en seriös debatt och framstår som tondövt. Om det är något som utmärker demokratier så är det förmågan att hantera och balansera målkonflikter. Akademisk frihet, prioritering av begränsade resurser och akuta behov av samhällsutvecklande forskning av högre kvalitet behöver balanseras mot varandra. En seriös diskussion om hur vi gör det är viktig och välkommen.
Det kommer att krävas satsningar för att möta upp behovet av nya tekniska lösningar inom AI, energi och klimatomställning.
Svenskt Näringsliv vill inte se en politiskt motiverad detaljstyrning av lärosätena. Men vi tror inte heller på helt fria anslag eftersom akademin enligt vår mening saknar kapacitet till en tillräcklig kraftsamling och förmåga att hantera de stora utmaningar som samhället nu står inför.
Vi föreslår därför en balanserad medelväg: Inför en prestationsbaserad resurstilldelning av en del av de direkta forskningsanslagen. Den prestationsbaserade delen ska då premiera relevans och kvalitet. Då kommer lärosätena själva att få prioritera och profilera sin verksamhet samtidigt som drivkrafterna att bidra till samhällets behov av kunskap och kompetens stärks. Flera framgångsrika länder har redan ett liknande system, bland annat Storbritannien, Europas främsta forskningsnation.
Näringslivet investerar idag 150 miljarder kronor om året i forskning och utveckling. Det kan inte ses som en skänk från ovan utan förutsätter ett gott företagsklimat och högskolor och universitet av god kvalitet. Det kommer att krävas satsningar för att möta upp behovet av nya tekniska lösningar inom AI, energi och klimatomställning. Det kommer också att krävas satsningar på mer spetsforskning inom humaniora. Omställningen är inte enbart teknisk utan även mänsklig och kulturell. Den påverkar våra samhällen i grunden.
Sverige benämns tyvärr alltmer sällan som en akademisk toppnation. I stället används epitet som god eller bra.
Sverige måste mäta sig med de bästa. Ett nytt långsiktigt forskningspolitiskt mål i bred politisk samsyn bör fastställas om ökade FoU-investeringar motsvarande en procent av BNP på 10 år. Det går här att hämta inspiration från de mycket ambitiösa satsningar på FoU som nu sker i Finland med ett lagstadgat mål om kraftigt ökade FoU-investeringar över åtta år.
Sverige benämns tyvärr alltmer sällan som en akademisk toppnation. I stället används epitet som god eller bra. Det handlar inte bara om en oskyldig förflyttning i semantik utan speglar det faktum att svensk forskning har tappat mark. Politiskt är det ett mycket underreformerat område där inte mycket har hänt de senaste 20 åren. Höstens forskningsproposition kommer därför att bli den viktigaste på mycket länge.
Satsningar på forskning och utveckling har varit Sveriges historiska styrka. Det måste också bli vår framtida styrka. Debatten om hur inriktningen ska se ut är viktig men den måste också hålla sans och balans.
Forskning och innovation