Publicerat: 23 augusti 2018

Skadliga skatter ska inte ges nytt liv

Finansminister Magdalena Andersson väckte nyligen liv i den begravda bankskatten och säger sig också vilja beskatta kapitalinkomster hårdare än vad som görs idag. Motiveringen till förslagen är att ”de som tjänar mest ska också vara med och bidra”. Detta märkliga valrörelseutspel är värt att kommentera av följande skäl:

 

  1. Motiveringen saknar grund i verkligheten eller data. De som tjänar mest bidrar redan mest. På grund av progressiva och höga inkomst- och kapitalskatter (fåmansbolagsreglerna) beskattar Sverige kapitalinkomster högst i världen. Med världens högsta marginalskatt på 60 procent och kapitalskatter på 30 (normalskattesatsen på kapital) eller upp till 60 procent bidrar alltså höginkomsttagare redan bidrar med allra mest till statskassan. Företagande innebär risktagande, vilket motiverar en låg skatt. Kapital är också den mest lättrörliga skattebasen. Så mycket beskattas svenskarna och deras företag att vissa av dem flyttar från Sverige eller väljer att etablera eller växa företag utomlands (Spotify, Nordea, IKEA m.fl.). Vad är positivt med att kapital, jobb och företag lämnar Sverige?
  2. Bankskatten har redan utretts och dömts ut av en i stort sett enig expertkår. Regeringen valde därför att backa från förslaget i utredningen men valde att istället föreslå extra avgifter för bankerna, vilket egentligen också var en skatt. Detta fick Nordea, Sveriges och Nordens största bank, att lämna Sverige för Finland, där det är den typen av extra straffskatter inte förekommer. Idén om en särskild skatt på bankernas verksamhet och anställda har alltså redan kostat Sverige jobb och skatteintäkter. Samtidigt står Sverige kvar med de finansiella spridningsriskerna utan att ha samma möjlighet att via myndigheterna (Riksbanken och Finansinspektionen) utforma för Sverige ändamålsenliga regler för Nordea. Varför väcka en så skadlig skatt till liv igen?
  3. Behovet av ytterligare skattehöjningar existerar inte. I maj sade finansministern själv just detta. Vid sin presentation i Harpsund offentliggjorde finansministern ett reformutrymme på 25–26 mdr kr. Detta med befintliga skatteregler och med goda marginaler till överskottsmålet. I samband med det sade finansministern även att det inte behövs några nya skattehöjningar. Vad har hänt sedan dess? Eftersom höjda skatter på kapital skadar jobben och investeringarna så minskar investeringarna och därmed jobben. Det innebär att skattebasen minskar vilket i sig minskar skatteintäkterna. En stram utgiftspolitik måste istället föras. Men om sådant hördes inte mycket. Respekt för skattebetalarnas pengar kräver sparsamhet och effektivitet; så skapas också finansiering till nya reformer. Exempelvis har en färsk granskning av regeringens miljöpolitik visat att den skulle kunna bedrivas mycket mer effektivt, d.v.s. till väsentligt lägre kostnader och samtidigt uppnå större utsläppsminskningar. Varför skada Sveriges ekonomi när det inte ens är motiverat med högre skatter?

 

Med förhoppning om att dessa förslag inte kommer att förverkligas, måste man samtidigt inse att även hot om nya skatter är skadliga, eftersom de minskar förutsägbarheten för ägare och företag som bor och är verksamma i Sverige.