Skatter och omfördelning – den periodiserande staten
2018 års Konjunkturrådsrapport från SNS presenterades nyligen, och har redan kommenterats på denna blogg. I en publicerad kommentar från finansministern tas skattesystemets omfördelande roll upp. Frågan om omfördelning får tyvärr en missvisande behandling i finansministerns bilder (se bild 11). Detta beror i huvudsak på två saker.
För det första är jämförelsen missvisande. Inkomsten 10 000 kr/månad är inte relevant. I princip finns det ingen som tjänar så lite som 10 000 kronor/månad i lön Sverige. Denna bild från Medlingsinstitutet (se nedan, eller nummer 30 i länken) visar den svenska lönespridningen 2015. Här ser vi att medellönen i Sverige var 32 000 i månaden och att 80 procent av alla med lön tjänade mellan 21 500 och 45 000 kronor i månaden. Bilden är intressant då den visar att vi har väldigt liknande löner i Sverige. Det är detta man menar när man pratar om den sammanpressade lönestrukturen i Sverige.
Vad har då detta med skatter och omfördelning att göra? Genom skatter tar staten in våra pengar och skickar dem sedan till olika ändamål. Finansministerns bild verkar vilja säga att en stor del av skattetrycket motiveras av omfördelning mellan fattiga och medelsvensson. Eftersom knappt någon tjänar så lite som 10 000 kronor, blir jämförelsen missvisande. Jämförelsen borde istället ha varit mellan två faktiskt relevanta löner i Sverige, tex. mellan någon som tjänar 22 000 och någon som tjänar 35 000 kr/månad. Inom detta spann finns en majoritet av svenska löntagare. Det hade givit en betydligt bättre bild av den verkliga omfördelningen, som alltså är betydligt mindre.
Den andra orsaken handlar om livstidsperspektivet. Under en livstid får de flesta se ökade inkomster och dessutom gör vi olika saker under olika perioder i livet. Först går vi i skolan och kanske på högskola. Sedan arbetar vi. Efter det går vi i pension och kanske använder oss av vården och omsorgen. Därmed betalar vi skatt under delar av livet medan vi under andra perioder konsumerar resurser som andra just då finansierar. Men ser man det över en given individs livstid så finansierar vi själva enligt denna Långtidsutredning (sid.85) genomsnitt ca 80 procent av den “omfördelning” som sker. Fyra av fem skattekronor som du betalar under ditt liv syftar alltså inte till någon verklig omfördelning utan går bara runt i den offentliga sektorn men kommer någon gång tillbaka till dig.
Den svenska staten är i allt väsentligt en stor periodiseringsfond som flyttar pengar mellan olika människor som befinner sig i olika skeden i livet. Det är inte fråga om att framförallt flytta pengar från rik till fattig. Den omfördelande välfärdsstaten skulle kanske bättre kallas för den periodiserande staten istället?
Vi skulle därmed teoretiskt sett kunna avskaffa 80 procent av alla skatter och ändå ha samma grad av reell omfördelning mellan fattig och rik. Utöver det uppenbart paternalistiska i denna periodisering finns också stora samhällsekonomiska förluster. Varje skattekrona som drivs in kostar samhället i form av utebliven samhällsnytta. Skatter orsakar snedvridningar av våra val, och höga skatter skadar våra företag och vår ekonomi.
Källa: Medlingsinstitutet. Axlarna visar andel i procent av inkomsttagarna samt månadslön.
SKRIVET AVJohan Lidefelt
