Lena Emanuelsson, förhandlingschef på fackförbundet Akavia, före detta Jusek och Civilekonomerna. Du är ordförande för Saco-S som förhandlar för akademiker i staten med ett tillsvidareavtal utan siffror.
Varför är det viktigt med ett tillsvidareavtal?
– När avtal som är begränsade till ett två eller tre år löper ut blir det ingen lönerevision innan ett nytt avtal har tecknats. Processen stannar upp och det kan dröja ganska länge innan de nya lönerna är klara vilket inte gynnar våra medlemmar.
– Även för arbetsgivaren är det positivt att lönerevisionen sker vid samma tidpunkt varje år och att slippa avbrott på grund av centrala förhandlingar. Det är bättre att alla vet hur processen ser ut och att det rullar på.
Vad ligger bakom det?
– Siffran hade tagits bort sedan tidigare eftersom en siffra ofta styr på ett negativt sätt för våra medlemmar. Men däremot var avtalet tidsbegränsat. Både fack och arbetsgivare hade ett intresse av att utveckla lönebildningen och därför tecknade vi ett tillsvidareavtal med möjlighet till fullständig lokal lönebildning. Det innebär att ramarna för samverkan sätts upp centralt men att själva lönebildningen sker i ute verksamheterna.
– Vi vill att lönen ska vara individuell och differentierad och att den ska vara kopplad till verksamheten och de resultat som våra medlemmar skapar i vardagen. Drygt en tredjedel av de anställda i staten är medlemmar i ett Saco-S förbund och omfattas därmed av avtalet.
Hur fungerar avtalet?
– I huvudsak fungerar det väl. Det förutsätter att parterna hela tiden för en dialog. I avtalet är det inskrivet att det vartannat år ska göras en utvärdering av hur det fungerar. Då tittar vi på hur processen ser ut lokalt och granskar sådant som löneökningar och lönespridning.
Vad ger det?
– Det centrala är att vi får en bättre dialog mellan arbetsgivaren och den lokala Saco-S-föreningen. Som fackförbund kommer vi in tidigt i processen. Vi är med i förberedelserna inför lönerevisionen då det handlar om att skaffa sig en uppfattning om sådant som kompetensförsörjning, personalomsättning, verksamhetens utveckling och förändringsbehov framåt.
Vad är svårast att få till?
– Att våga prioritera – det måste man ju göra när man tillämpar individuell och differentierad lön. Vissa får mer och andra får mindre och det behöver hanteras på ett bra sätt. Men det kan vara en utmaning för det finns alltid en spänning kring löner.
Vad är nästa steg?
– Vi tror på att tänka mer långsiktigt kring lönebildningen, så att vi inte börjar från början varje år utan ser löneutvecklingen över några år framåt. Det kanske inte måste vara genom ett avtal utan genom att ha idéer och en dialog om hur lönerna ska utvecklas på några års sikt.
– Det skulle ge en bättre möjlighet till differentiering utifrån de kriterier man kommer överens om. Även om det inte är några stora summor det rör sig om i en lönerevision går det genom att vara konsekvent över en längre tid att åstadkomma en tydligare differentiering än om det ska ske bara över ett år.
LönebildningLönesättningIndividuella lönerAvtalsrörelsenkollektivavtal