Nationalekonomer vill se förändrade kollektivavtal

– Den bygger på material från Arbetsmarknadsekonomiska rådet och en rapport som jag skrev till 6F som har uppdaterats och fördjupats. Det handlar bland annat om att ta större hänsyn till den ökande bristen på arbetskraft.

Varför är det viktigt att studera kollektivavtalen?
– Det finns ett stort värde i kollektivavtalsmodellen och att låta parterna reglera lönerna och andra arbetsvillkor, i stället för att reglera genom lagstiftning. Det är ett mer flexibelt system men samtidigt ser vi att förutsättningarna ändras, inte minst att facket blir allt svagare när den fackliga organisationsgraden fortsätter att falla.

Vad innebär det för lönebildningen?
– Förändringen som skett är ganska dramatisk och den behöver facken få stopp på genom att bli bättre på att organisera sig och sälja in värdet av fackligt medlemskap. Annars riskerar den fackliga organisationsgraden att hamna på en nivå där normen att ha kollektivavtal inte blir lika bindande som den har varit.

– Det som håller uppe kollektivavtalens täckning idag är egentligen arbetsgivarsidan. Det talar för att kollektivavtalen kan behöva göras ännu mer attraktiva för arbetsgivarna till exempel genom att i högre grad bli sifferlösa och mindre reglerande.

Tar ni upp fler utmaningar i boken?
– Vi diskuterar hur arbetskraften ska fördelas mellan olika sektorer och branscher. Jag brukar argumentera för att vi måste ha lägre löner på de delar av arbetsmarknaden där vi har stora sysselsättningsproblem, alltså att marknadskrafterna ska få slå igenom mer för lågkvalificerad arbetskraft.

– Men det är lika viktigt att de får slå igenom där vi har brist på arbetskraft, i stor utsträckning i offentligt finansierade sektorer som skola, vård och omsorg. Där är löneökningarna för låga. Märket gör det svårare att höja relativlönerna inom dessa områden.

Du talar alltså om att förändra industrimärket, utgångspunkten för alla svenska kollektivavtal?
– Det behövs absolut någon form av märke men det krävs enligt vår mening förändringar i systemet. Den nuvarande märkessättningen konstruerades för att hantera ett läge när löneökningarna inom industrin varit alldeles för höga, exportsektorn var för liten och vi under lång tid haft stora bytesbalansunderskott. Men nu har vi den omvända situationen med något för låga löneökningar och lite för stor exportsektor efter ett par decennier med mycket stora överskott i bytesbalansen. – Tidigare var det som var bra för industrin och internationellt konkurrensutsatt sektor också entydigt i samhällsekonomins intresse. I dag ser kraven annorlunda ut och det finns även målkonflikter mellan industrins och samhällsekonomins intressen.

Hur anser ni att det skulle kunna gå till?
– Industriparterna skulle själva kunna ta större hänsyn till ekonomin i övrigt än idag. I stället för att låta industriavtalet utgå främst från vad som är bra för industrin kunde man förstärka skrivningarna om att det också ska vara bra för samhällsekonomin. – En annan väg är att också släppa in några hemmamarknadsorienterade parter i märkessättningen. Hur man än gör anser jag att utrymmet för relativlöneförändringar bör öka. Vid mycket stora obalanser på en delarbetsmarknad bör avvikelser från märket tillåtas även i centralt siffersatta avtal.

Finns det några risker med en sådan lösning?
– Det man är orolig för är att märket ska spela ut sin roll och att lönerna ska skena. Det är en risk och därför är det viktigt att se till att hålla i processen ordentligt. Men det måste ställas mot risken att märkessättningen ska förlora sin legitimitet och så småningom bryta samman om alltför stora grupper rundar systemet genom lokala löneökningar.

– Kan parterna själva inte hantera relativlöneförändringar på ett transparent sätt som får bred acceptans, ökar risken för direkta statliga ingrepp, som lärarlönesatsningarna, vilka kan skapa oreda på lång sikt.