Pandemin driver på flexiblare lönebildning

Liksom tidigare började årets avtalsrörelse med att industrins märke sattes, och den här gången landade löneökningen på 5,4 procent under 29 månader. Och som vanligt är det sedan den siffran som övriga branscher på den svenska arbetsmarknaden utgår från när de förhandlar om sina kollektivavtal.

Men där slutar likheterna med tidigare avtalsrörelser. På grund av pandemin inleddes förhandlingarna först i början av oktober efter att ha skjutits fram ett halvår, och förutsättningarna liknade inget annat år. Det brukar alltid skilja hur bra olika branscher och företag går men den här gången är det extremt, enligt Mattias Dahl, vice vd på Svenskt Näringsliv.

– Den stora utmaningen i årets avtalsrörelse är arbetsmarknadens extrema tudelning. Hur konstigt det än låter finns det branscher och företag som har gynnats ekonomiskt av pandemin och som har gått bättre än normalt. Men det finns också de som har gått mycket dåligt.

Den svenska modellen, där industrin sätter en lägsta löneökningsnivå för hela arbetsmarknaden, har varit extra svår att tillämpa i år. När industrin var klar med avtalet i år var det tuffare än någonsin att få acceptans för det och inom Svenskt Näringsliv blev det heta diskussioner med andra sektorer som tyckte att det var för svårt att klara av.

– Egentligen är det inte så konstigt. Hur förklarar man för de som jobbar med persontrafik som flyg och bussar i beställningstrafik att de ska höja lönen med 5,4 procent när de inte har haft en enda kund sedan i mars?

I slutänden valde alla branscher att ställa upp bakom märket och det är viktigt att påminna sig om att systemet har funnits länge och att det hela tiden har gynnat Sverige och många av de branscher som idag har det svårt, påpekar Mattias Dahl.

– Det här inte ett normaltillstånd. Även om det är olyckligt måste vi komma ihåg att alla har tjänat på industrinormeringen – löntagare i form av bra reallöneökningar, och företag i form av stabila förutsättningar och ökad konkurrenskraft. Därför kan vi inte bryta det här.

Däremot visar pandemin och årets avtalsrörelse behovet av att stärkas den företagsnära lönebildningen, där företag styr lönerna mer utifrån sina egna förutsättningar, konstaterar han.

– Det som har hänt det här året pekar på behovet av större flexibilitet. Att det blir tydligt hur olika det kan se ut i olika branscher och företag bidrar till att öka trycket på att ändra systemet i den här riktningen. Men jag tror samtidigt att det är en förändring som sker under lång tid.

Som exempel nämner han de danska kollektivavtalen som oftast har ett betydligt lägre löneökningsgolv än de svenska och där företagen sedan själva, utifrån hur verksamheten går, lägger på ytterligare höjningar.

– Det är ett attraktivt system, att företag som går bra lägger på ganska mycket medan de som går sämre håller sig till den lägre nivån. Med ett golv som är för högt ökar risken för att företag som inte går så bra, eller i varje fall arbetstillfällen, slås ut. Och det vill inte vi bidra till.

Mattias Dahl betonar att det inte handlar om att överge normeringen, utan tvärtom att värdet av dess stabiliserande effekt blir ännu tydligare.

– Frågan är om det är vettigt att nivån på det som avtalen säger att man som arbetsgivare måste betala ligger så högt? Jag tror att en den debatten kommer så snart vi är ute ur coronasituationen och inte bara har fokus på att överleva.