EU:s klåfingrighet hotar svensk lönebildning

Den 1 december tillträdde den nya EU-kommissionen under Ursula von der Leyens ledning. Redan i somras när hon utsågs till ny ordförande stod det klart att kommissionen kommer att föreslå lagstiftning om en europeisk minimilön och lägga fram en handlingsplan för att genomföra den sociala pelaren.

– Det är väldigt tokigt att trycka på alla länder samma regler. En anledning till att EU inte har rätt att lagstifta i alla frågor på det socialpolitiska området är att förutsättningarna skiljer sig så mycket länder emellan att det inte blir effektivt. Medlemsstaterna vill heller inte släppa ifrån sig makten över de här frågorna, säger Gabriella Sebardt, som arbetar med EU-arbetsrättsliga frågor för Svenskt Näringsliv i Bryssel.

Den svenska modellen där arbetsgivare och fack bestämmer över löner och villkor via kollektivavtal har hittills varit mycket framgångsrik sett till utfallet. På kontinenten är bilden mer varierad, bland annat har 22 europeiska länder redan någon form av lagstadgad minimilön. Det är framför allt i de nordiska länderna som det saknas och där reglering via kollektivavtalsförhandlingar dominerar.

Genom att öppna för politisk inblandning riskerar våra nordiska modeller att undermineras, konstaterar hon.

– Förståelsen för det vi gör finns tyvärr inte fullt ut. Vad är incitamentet att förhandla om det inte går att ge och ta på alla områden, och därmed också ta ansvar för uppgörelserna? Även om vår arbetsmarknad skulle gå åt det hållet i framtiden så vill vi förfoga över den utvecklingen själva.

I många medlemsländer är det sällan bristen på regler som är problematisk utan bristen på efterlevnad och konkurrens från aktörer som struntar i de regler som finns, poängterar hon.

Fri rörlighet är en av EU:s hörnstenar och under 2019 skapades en europeisk arbetsmyndighet för att stötta EU-länderna i frågor som rör arbete över gränserna. Men ambitionerna verkar vara att på sikt skapa en inre arbetsmarknad med gemensamma spelregler utan nationella begränsningar, på samma sätt som för varor och tjänster, enligt Gabriella Sebardt. Detta trots att EU:s fördrag sätter tydliga gränser för vad som kan beslutas på EU-nivå inom arbetsmarknadsområdet.

En av knäckfrågorna är genomförandet av den europeiska sociala pelaren för sociala rättigheter. Den inte är rättsligt bindande men innehåller 20 principer formulerade som rättigheter. Principerna handlar om att ge människor lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor, samt social trygghet och integration. 13 av dem berör företag i egenskap av arbetsgivare.

Den sociala pelaren ska fungera som en kompass för ökad konvergens men också som en referensram för EU:s granskning av medlemsländernas sysselsättnings- och socialpolitik, och för att driva på reformprocesser på nationell nivå. Målbilden är det få som motsätter sig men Svenskt Näringsliv är kritiskt till de förslag som lagts fram för att förverkliga pelaren.

– I genomförandet fokuserar EU på fel saker. Dagens sociala problem i Europa beror inte på avsaknad av arbetsmarknadsregleringar och andra sociala rättigheter, utan på bristen av global konkurrenskraft som genererar välstånd som sedan kan fördelas i form av sociala rättigheter.

Ursula von der Leyen har även tankar på någon form av gemensam europeisk arbetslöshetsåterförsäkring, men Gabriella Sebardt tror snarast att det skulle riskera att skapa slitningar mellan länderna.

– Vartefter vi får större rörlighet uppstår praktiska problem med bland annat socialförsäkringssystemen, men i och med att länderna har så olika system och ersättningsnivåer krävs det försiktighet i hanteringen. Annars uppstår det lätt protektionism.

När det gäller företagen vill de ha stabila förutsättningar och förutsebarhet, men när lösningen så ofta är ny lagstiftning blir det allt svårare för dem att veta hur de ska göra rätt, konstaterar hon.

– Om det hela tiden blir politiska kompromisser och man håller på och lappar, lagar och lägger till är det svårt att veta vad som gäller. Utöver bättre konsekvensanalyser borde alla nya regelverk stresstestas för att se om de fungerar i praktiken.

Som exempel nämner hon utstationering. Innan tillämpningsdirektivet hunnit utvärderas reviderades utstationeringsdirektivet vilket har lett till stor förvirring.

– Det är svårt att veta vad som gäller när det träder i kraft i sommar, till exempelvis vad gäller reglernas retroaktivitet och nya definitioner i förhållande till tidigare praxis.

Framåt efterfrågar Gabriella Sebardt en större mognad i den politiska processen och att politiker ser vad som är realistiskt och vågar prioritera. Regler kring arbetsmarknaden ska vara trögrörliga för att det ska fungera, påpekar hon.

– Vi behöver inte ha så bråttom. Kör vi för hårt riskerar vi i stället att skapa sprickor. Att britterna lämnar är ett uttryck för ett stort misslyckande för ett projekt som i övrigt framgångsrikt har skapat välstånd och fred i Europa. Det vore olyckligt om fler såg liknande alternativ.